Spårträning
Tydligen ska den här kursen jag går påverka mig på många sätt.
Tävla tänker jag göra den 12e juni, sen får vi se hur det går. Min första appelltävling någonsin...
Tanken på det gör mig faktiskt blödig. För även om jag haft hundar tidigare, har jag aldrig haft förmånen att bejaka mitt intresse på detta vis. Och jag har aldrig tidigare kunnat träna så med hund som nu. Så på ett sätt känns det som om det är min FÖRSTA hund. (Jag har faktiskt haft tre hundar tidigare; schabrador, långhårig schäfer och så älskade Roscoe-oxå schäfer).
Och ändå är detta hunden med stora träningsmöjligheter. Med de andra hundarna bodde jag hemma och var väldigt påverkad av min mors syn på hundägande. Kan påpeka att hon är hundrädd, det är INTE jag. Men annars hennes sätt att förhålla sig hundägande. Jag hade inte gott om pengar till kurser och valpkurs kändes som mamma tyckte det räckte med. Har man lärt hunden de grundläggande sakerna som sitt, ligg och inkallning, ja men då har man det KLART!
Men en hund behöver mer än så.... Dessa tre hundar har lärt mig en massa saker. Kanske inte just så mycket under tiden som efteråt...
Så nu står jag här med min Midas och är min uppfödare evigt tacksam för att jag fått denna möjlighet. Jag förvaltar den på bästa sätt under mina förutsättningar. Men det jag funderar över är hur jag kommit hit. Hur jag och Midas kommit hit. Shit vad jag slitit mig i håret över denna hund. Men jag är nöjd med hur han är till vardags. Och för varje träning blir jag mer och mer nöjd med hur han är och träna med oxå!
Nu blir jag gråtfärdig... Igår på träningen så körde vi linförighet. Midas gick jättebra, hade fiiiin kontakt hela tiden. Men jag går som en osäker nedtryckt liten människa. Stephanie sa att jag skulle gå rak i ryggen mm mm. Detta fick mig att inse att även med hunden kan jag träna min självkänsla.... Jag trodde den var bättre, men det är den inte. På appellplanen känner jag mig som en nolla och väldigt liten. Och osäker.
Och därför är stödet från kursledarna helt fantastiskt!
Men nu har jag inte tid med det här. Jag och Mids ska ut i skogen och sen blir det ett kort träningspass på gräsplan vid skolan. Apport och läggande under gång!
Krams
Tävla tänker jag göra den 12e juni, sen får vi se hur det går. Min första appelltävling någonsin...
Tanken på det gör mig faktiskt blödig. För även om jag haft hundar tidigare, har jag aldrig haft förmånen att bejaka mitt intresse på detta vis. Och jag har aldrig tidigare kunnat träna så med hund som nu. Så på ett sätt känns det som om det är min FÖRSTA hund. (Jag har faktiskt haft tre hundar tidigare; schabrador, långhårig schäfer och så älskade Roscoe-oxå schäfer).
Och ändå är detta hunden med stora träningsmöjligheter. Med de andra hundarna bodde jag hemma och var väldigt påverkad av min mors syn på hundägande. Kan påpeka att hon är hundrädd, det är INTE jag. Men annars hennes sätt att förhålla sig hundägande. Jag hade inte gott om pengar till kurser och valpkurs kändes som mamma tyckte det räckte med. Har man lärt hunden de grundläggande sakerna som sitt, ligg och inkallning, ja men då har man det KLART!
Men en hund behöver mer än så.... Dessa tre hundar har lärt mig en massa saker. Kanske inte just så mycket under tiden som efteråt...
Så nu står jag här med min Midas och är min uppfödare evigt tacksam för att jag fått denna möjlighet. Jag förvaltar den på bästa sätt under mina förutsättningar. Men det jag funderar över är hur jag kommit hit. Hur jag och Midas kommit hit. Shit vad jag slitit mig i håret över denna hund. Men jag är nöjd med hur han är till vardags. Och för varje träning blir jag mer och mer nöjd med hur han är och träna med oxå!
Nu blir jag gråtfärdig... Igår på träningen så körde vi linförighet. Midas gick jättebra, hade fiiiin kontakt hela tiden. Men jag går som en osäker nedtryckt liten människa. Stephanie sa att jag skulle gå rak i ryggen mm mm. Detta fick mig att inse att även med hunden kan jag träna min självkänsla.... Jag trodde den var bättre, men det är den inte. På appellplanen känner jag mig som en nolla och väldigt liten. Och osäker.
Och därför är stödet från kursledarna helt fantastiskt!
Men nu har jag inte tid med det här. Jag och Mids ska ut i skogen och sen blir det ett kort träningspass på gräsplan vid skolan. Apport och läggande under gång!
Krams
Kommentarer
Postat av: Marie
Ni är så duktiga du och Midas =)
KRAMAR
Trackback
